Fjäril

Det kommer att ske efter midnatt.
Jag har planerat allt i minsta steg, jag har läst på, jag är förberedd. Mer förberedd än så här kommer jag aldrig att vara.
Jag kommer att lämna detta liv som det ser ut nu och jag kommer att börja ett annat, ett nytt. En ny början, en ny chans till lycka.
Jag har accepterat att jag aldrig mer kommer att vara lycklig, att jag för alltid kommer att vara ensam och jag är tillfreds med det. Min lott i livet har alltid varit att hjälpa andra, min egen lycka har aldrig funnits med i mitt livs planer. Hela mitt liv har gått ut på att hjälpa andra. Först min egen mor, som var alkoholist. Behöver jag säga mer? Behöver jag berätta om nätter fyllda av skrik och skrän, rädsla, tafsande fulla män och annat avskyvärt? Behöver jag berätta om hur jag förlorade min oskuld till en man som min mamma träffade och som var i min morfars ålder? Behöver jag berätta om slagen, de fysiska och de psykiska? Behöver jag berätta om förnedringen av att aldrig kunna ta med vänner hem av rädsla för hur lägenheten såg ut eller vilka som var där? Det ständiga flyttandet, oron, likgiltigheten.
Man kan säga att jag, utan att ha viljat, har följt i i min mors fotspår. Hon banade vägen för mig, för lättölen i femman, tjuvrökningen i sexan och allt det andra som kommer med en trasig barndom. För det är vad folk alltid säger: ”Hon hade en sån trasig barndom”. Då vill jag skrika: Var ni där, vet ni vad som hände? Hur fan kan ni tro att det är min barndom som är trasig när det är jag som blöder?
Mitt liv följer en utstakad mall, inte den sorts mall man önskar för sina barn kanske. Jag träffade män såklart. Och jag visste att de skulle göra mig illa för det är hur det alltid slutar för mig. Tro inte att jag tycker synd om mig själv, för det gör jag inte. Jag är en överlevare. Jag överlever alltid. Det finns ett litet ordspråk som lyder:”Just när larven trodde att livet var över, förvandlades han till en fjäril”. Och det lilla ordspråket gör mig stark, ger mig hopp.
Jag träffade Tony den tionde juni. Vi träffades på krogen, tog ett par öl och satt och pratade hela natten. Det visade sig att Tony haft en liknande uppväxt som jag, men han hade gjort något åt det. Han hade börjat läsa och nu jobbade han mekaniker på en liten verkstad. Vad såg han hos mig? Jag vet inte, men efter den natten var det bara vi. Jag var som i ett ständigt rus, fick nypa mig i armen för att fatta att det som hände mig verkligen var sant. Jag hade aldrig varit förälskad, men det var jag nu: jag föll handlöst. Jag ryckte faktiskt upp mig, sade upp bekantskapen med alla de som gjort mig illa, slutade dricka (i alla fall så gott som) och fick jobb i kassan på Konsum. Allt gick inte som på räls naturligtvis, men det var tusen gånger bättre än jag någonsin haft det förut.
Men något hände och jag vet fortfarande inte vad det var som satte bollen i rullning. Hade jag gjort något? Träffade han någon annan? Jag vet inte. Men med tiden ersattes de vänliga orden med elaka gliringar om min vikt eller middagen jag lagat. Det var alltid något som var fel. Jag misstänkte droger men jag kunde aldrig bevisa något, inte ens med min erfarenhet på området. Kanske var det sådan han alltid varit, kanske var den Tony jag lärt känna en fantasifigur, någon som inte existerade.
Och sedan kom slagen. Jag vet vad ni tänker, vilken överraskning! Blåtirorna som inte ens den kraftfullaste makeupen kunde gömma. Blåmärken på armar och ben. Sedan det klassiska: Han slog mig bara på de ställen som jag inte behövde visa i offentliga sammanhang.
Varför gick jag inte? Jag vet inte. Det är svårt att lära en gammal hund sitta, eller hur är det de säger. Det är svårt att få honom att springa från handen som föder honom också. På något sätt tänkte jag kanske att jag förtjänade det. Jag tror inte ens att jag någonsin var förvånad. Och emellanåt var han ju den gamla Tony som jag hade blivit kär i och han bad om ursäkt och jag förlät honom. Gång på gång.
Men nu har jag fått nog. Helst hade jag velat göra som i Thelma och Louise och bara gå lös med en pickadoll och en snygg solhatt. Men jag känner ingen som kan skaffa mig en pistol och dessutom har jag aldrig passat i hatt.

Jag har plockat svamp. Underbara, vita svampar med hatt och spenslig fot och ett vitt kött som doftar svagt men som man absolut inte skall äta. Men jag ska laga en härlig svampgryta med ris och jag ska bjuda Tony. Det tar några timmar innan han blir dålig men jag har laddat upp med öl. Och medan hans njurar ger upp tar jag fram min resväska som ligger under sängen och så vinkar jag farväl. Hej då, förbannade karljävel.

Jag ser framför mig hur jag slänger en kyss med handen innan dörren stängs bakom mig för alltid. Kanske ler jag.

”Destroying Angel” kallas svampen jag plockat. Så passande.

Storm

Carl-Ivan lade ifrån sig boken med en suck. Han reste sig från den knarriga gungstolen och tittade ut genom fönstret. Jo, visst var det grannens Oskar som levde bus, precis som igår, i förrgår och alla andra gånger.Nog var det väl fördjävligt. Så många ganger som han hade sagt åt den där jäkla skitungen och hans ligister till vänner att sluta leva rövare. Han hade till en början varit trevlig, bett dem tysta sig en aning, “det var ju ändå ganska sent”. Men senare, när han insett att de vägrat lyssna på honom, hade de enträgna bönerna blivit svordomar och sedemera också hotelser.

“Era jävla skitungar!”, hade han vrålat mer än en gång medan de skrattat åt honom och kört iväg på deras trimmade mopeder, långfingret i luften.I början hade det varit mest småsaker, egentligen sådant som inte var värt att slösa sin tid med, men Carl-Ivar hade sina principer. Man ska ha respekt för de äldre, man tar i hand när man hälsar och framför allt: barn ska finnas men inte synas.

Han hade känt Oskar sedan han var en liten baby och nyinflyttade på gatan, och han hade grillat tillsammans med hans föräldrar många gånger genom åren. De hade alltid kommit bra överens, men allteftersom Oskar blev äldre hade deras förhållande blivit alltmer krystat. Han misstänkte att det var Oskar och hans vänner som hade kastat ägg på hans nytvättade bil och som hade stulit hans post och kastat den över hela gatan. Med tiden hade pojkstrecken blivit alltmer ondskefulla. Ett bildäck hade blivit knivskuret, det hade kommit otrevliga telefonsamtal på kvällarna. Ibland kändes det som om någon stod utanför hans fönster och tittade in. Han ville inte erkänna det men det gjorde honom rädd.

Nej, det var bättre förr. Förr om åren hade de unga respekt för de äldre, Carl-Ivan själv skulle aldrig drömma om att vara otrevlig mot någon som var äldre. Ja, nu var det förstås inte så många som var äldre än honom, det skulle medges. Han var numera en gammal man.

Han tittade bort mot horisonten. Det såg fortfarande mörkt ut, det verkade som det skulle bli storm till kvällen. Kanske bäst att ta hand om friggeboden nu, taket kunde nog blåsa bort om det blev ordentligt oväder. Hade tiderna varit annorlunda hade han nog kunnat fråga Oskar om hjälp. Men så var det inte nu. Sedan Gudrun hade dött och Anne-Marie flyttat söderut var han ensam. Ensam att ta hand om allt, inklusive dåliga tak.

Suckandes klädde han på sig arbetsoverallen och klev ut i den kyliga eftermiddagen. Sedan gick han till garaget och hämtade skottkärran. Vid infarten hade han samlat stora stenbumlingar som han tänkte lyfta upp på taket. Inte det bästa sättet att laga ett tak på, och sannerligen inte det lättaste med tanke på hans ålder, men han hade inte något val just nu. Det skulle åtminstone hålla tillfälligt om stormen inte bedarrade.

Med darrande ben steg han upp på stegen med en hand på själva stegen och den andra hållandes i bumlingen. Det var tyngre än han trodde. Svetten pärlade snart och hans andetag var andfådda.

Snart hörde han mopedljud i fjärran som kom närmare. Carl-Ivan kisade mot korsningen. Det var Oskar, men han var inte i sällskap med de vidriga kompanjonerna. Till hans förvåning körde pojken till Carl-Ivars hus. Han hoppade av mopeden, vinglade till då en stark vind nästan blåste omkull honom samtidigt som Carl-Ivan närapå slets av stegen. Men han tog tag i taket och höll fast, samtidigt som vinden steg i styrka. Stormen hade kommit över dem snabbare än beräknat. För en sekund trodde han att han skulle tappa taget, men han stod kvar, förmodligen inte länge.

Han hörde att Oskar sade något men han kunde inte urskilja vad. Han urskiljde något som lät som “förlåt” men var inte säker.Han kände hur stegen började glida undan, och han tappade taget.

I samma stund kom en stark vind och slet en del av taket från friggebodan. Carl-Ivar skrek och hann ducka i sista stund.

Han tittade ned och såg att taket nu låg på marken nedanför med Oskar under det.

Han klättrade nedför stegen så snabbt han vågade och försökte lyfta på taket men det var för tungt. Stormen var nu helt över dem och Carl-Ivar fick kämpa med att hålla sig på fötter.

I samma sekund kom en gren flygandes och slängde honom till marken. En skarp smärta vid tinningen, sedan mörker.

Och över dem; stormen, illavarslandes, mörk, kall.

Permobil

Ikväll ska jag bedriva jakt med min permobil.

Jag har fått reda på att min man har en affär med den lokala optikern. Enligt mitt tycke är hon är inte ens vacker med sitt blonda hår och korpulenta kroppshydda. Men hon är några år yngre än jag och hon skrattar ofta. Det räcker för många män, tydligen också för min Harald.

Jag fick reda på det av en slump, det var inte som att jag misstänkte att något var på gång. Han sa att han skulle promenera till kiosken och köpa lotter och jag trodde honom.

Men jag hade glömt att köpa hundmat och Bertil var hungrig så jag begav mig ut för att köpa en burk Pedigree. Det är det enda han äter, inte ens mina köttbullar duger.

Jag körde iväg till affären som inte ligger mer än sju minuter från oss och köpte hundmaten. Jag stannade till för att handla en krämbulle – jag unnar mig en sådan då och då- och döm om min förvåning när jag såg Harald sitta vid ett av borden och diskutera intimt med optikern.

Jag såg ju genast att det var hon, jag har ju besökt hennes butik. Men fram till den här stunden visste jag inget om henne mer än att hon var optiker samt att hon pratade med sjungande finsk dialekt.

Jag fick snällt finna mig i att försöka lyssna från KappAhl precis runt hörnet eftersom jag inte ville att de skulle få syn på mig. Det är inte så lätt att gömma sig med en permobil, det vet du om du någon gång sett en. Man kan aldrig smälta in I mängden hur mycket man än försöker.

Naturligtvis kunde jag inte urskilja ett enda ord av deras samtal, men av deras kroppsspråk att döma förstod jag att det inte var ett vanligt fikabesök. Harald, den fåntratten, skrattade högt och verkade uppriktigt intresserad av allt hon sade. Dessutom smekte han henne på handen med jämna mellanrum, och jag erkänner att det kokade i mig när jag såg det. Mig tar han knappt i längre, och att bedriva ett samtal som handlar om annat än inköpslistan är totalt omöjligt.

Från den stunden blev jag som besatt av optikern. Jag tog reda på allt jag kunde om henne; var hon bodde, hennes arbetstider, hennes intressen och hennes favoritfärg. Jag fick reda på att hon var skild, att hon gick på bingo varje onsdag och att hon hade en katt. Jag ringde till och med henne vid ett par tillfällen endast för att höra hennes röst, men jag sade aldrig något.

Jag funderade mycket på hur de hade träffats. Jag plågades av syner hur deras blickar hade mötts över glasögonbågarna i affären, hur kärleken hade vuxit bland glasögonrecept och linsburkar. Samtidigt jobbade jag hårt med att uppträda normalt hemma, lagade Haralds favoriträtter som jag gjort i så många år, upprätthöll ett städat hus såväl som en städad fasad. Men när han satt vid öppna spisen och läste tidningen om kvällarna sneglade jag på honom i smyg, min otrogne man.

Och inom mig växte hatet.

För det första så kunde jag inte förstå hur någon kunde träffa en gift man som hade en sjuk hustru hemma, och för det andra kände jag mig åsidosatt efter allt jag gjort för Harald under årens lopp. Det är jag som lagat hålen i hans strumpor, det är jag som baddat hans panna då han varit sjuk. Jag har avstått från att skaffa barn eftersom Harald tyckte de var för smutsiga och jobbiga. Aldrig har jag klagat, för jag har alltid älskat min Harald. Och jag trodde att han älskade mig. Åtminstone gjorde han det tills hon dök upp, optikern med det blonda håret.

Men ikväll ska jag jaga trollpackan på flykten. Hon lämnar bingosalen strax efter åtta. Jag vet att hon kommer ensam, det gör hon alltid. Hon kommer att vinka farväl till sina kamrater och sedan kommer hon att svänga runt hörnet vid Svenssons livs. Och där kommer jag att vänta.

Jag har en krämbulle i min väska och permobilen är laddad. Jakten kan börja.