Fjäril

Det kommer att ske efter midnatt.
Jag har planerat allt i minsta steg, jag har läst på, jag är förberedd. Mer förberedd än så här kommer jag aldrig att vara.
Jag kommer att lämna detta liv som det ser ut nu och jag kommer att börja ett annat, ett nytt. En ny början, en ny chans till lycka.
Jag har accepterat att jag aldrig mer kommer att vara lycklig, att jag för alltid kommer att vara ensam och jag är tillfreds med det. Min lott i livet har alltid varit att hjälpa andra, min egen lycka har aldrig funnits med i mitt livs planer. Hela mitt liv har gått ut på att hjälpa andra. Först min egen mor, som var alkoholist. Behöver jag säga mer? Behöver jag berätta om nätter fyllda av skrik och skrän, rädsla, tafsande fulla män och annat avskyvärt? Behöver jag berätta om hur jag förlorade min oskuld till en man som min mamma träffade och som var i min morfars ålder? Behöver jag berätta om slagen, de fysiska och de psykiska? Behöver jag berätta om förnedringen av att aldrig kunna ta med vänner hem av rädsla för hur lägenheten såg ut eller vilka som var där? Det ständiga flyttandet, oron, likgiltigheten.
Man kan säga att jag, utan att ha viljat, har följt i i min mors fotspår. Hon banade vägen för mig, för lättölen i femman, tjuvrökningen i sexan och allt det andra som kommer med en trasig barndom. För det är vad folk alltid säger: ”Hon hade en sån trasig barndom”. Då vill jag skrika: Var ni där, vet ni vad som hände? Hur fan kan ni tro att det är min barndom som är trasig när det är jag som blöder?
Mitt liv följer en utstakad mall, inte den sorts mall man önskar för sina barn kanske. Jag träffade män såklart. Och jag visste att de skulle göra mig illa för det är hur det alltid slutar för mig. Tro inte att jag tycker synd om mig själv, för det gör jag inte. Jag är en överlevare. Jag överlever alltid. Det finns ett litet ordspråk som lyder:”Just när larven trodde att livet var över, förvandlades han till en fjäril”. Och det lilla ordspråket gör mig stark, ger mig hopp.
Jag träffade Tony den tionde juni. Vi träffades på krogen, tog ett par öl och satt och pratade hela natten. Det visade sig att Tony haft en liknande uppväxt som jag, men han hade gjort något åt det. Han hade börjat läsa och nu jobbade han mekaniker på en liten verkstad. Vad såg han hos mig? Jag vet inte, men efter den natten var det bara vi. Jag var som i ett ständigt rus, fick nypa mig i armen för att fatta att det som hände mig verkligen var sant. Jag hade aldrig varit förälskad, men det var jag nu: jag föll handlöst. Jag ryckte faktiskt upp mig, sade upp bekantskapen med alla de som gjort mig illa, slutade dricka (i alla fall så gott som) och fick jobb i kassan på Konsum. Allt gick inte som på räls naturligtvis, men det var tusen gånger bättre än jag någonsin haft det förut.
Men något hände och jag vet fortfarande inte vad det var som satte bollen i rullning. Hade jag gjort något? Träffade han någon annan? Jag vet inte. Men med tiden ersattes de vänliga orden med elaka gliringar om min vikt eller middagen jag lagat. Det var alltid något som var fel. Jag misstänkte droger men jag kunde aldrig bevisa något, inte ens med min erfarenhet på området. Kanske var det sådan han alltid varit, kanske var den Tony jag lärt känna en fantasifigur, någon som inte existerade.
Och sedan kom slagen. Jag vet vad ni tänker, vilken överraskning! Blåtirorna som inte ens den kraftfullaste makeupen kunde gömma. Blåmärken på armar och ben. Sedan det klassiska: Han slog mig bara på de ställen som jag inte behövde visa i offentliga sammanhang.
Varför gick jag inte? Jag vet inte. Det är svårt att lära en gammal hund sitta, eller hur är det de säger. Det är svårt att få honom att springa från handen som föder honom också. På något sätt tänkte jag kanske att jag förtjänade det. Jag tror inte ens att jag någonsin var förvånad. Och emellanåt var han ju den gamla Tony som jag hade blivit kär i och han bad om ursäkt och jag förlät honom. Gång på gång.
Men nu har jag fått nog. Helst hade jag velat göra som i Thelma och Louise och bara gå lös med en pickadoll och en snygg solhatt. Men jag känner ingen som kan skaffa mig en pistol och dessutom har jag aldrig passat i hatt.

Jag har plockat svamp. Underbara, vita svampar med hatt och spenslig fot och ett vitt kött som doftar svagt men som man absolut inte skall äta. Men jag ska laga en härlig svampgryta med ris och jag ska bjuda Tony. Det tar några timmar innan han blir dålig men jag har laddat upp med öl. Och medan hans njurar ger upp tar jag fram min resväska som ligger under sängen och så vinkar jag farväl. Hej då, förbannade karljävel.

Jag ser framför mig hur jag slänger en kyss med handen innan dörren stängs bakom mig för alltid. Kanske ler jag.

”Destroying Angel” kallas svampen jag plockat. Så passande.

Storm

Carl-Ivan lade ifrån sig boken med en suck. Han reste sig från den knarriga gungstolen och tittade ut genom fönstret. Jo, visst var det grannens Oskar som levde bus, precis som igår, i förrgår och alla andra gånger.Nog var det väl fördjävligt. Så många ganger som han hade sagt åt den där jäkla skitungen och hans ligister till vänner att sluta leva rövare. Han hade till en början varit trevlig, bett dem tysta sig en aning, “det var ju ändå ganska sent”. Men senare, när han insett att de vägrat lyssna på honom, hade de enträgna bönerna blivit svordomar och sedemera också hotelser.

“Era jävla skitungar!”, hade han vrålat mer än en gång medan de skrattat åt honom och kört iväg på deras trimmade mopeder, långfingret i luften.I början hade det varit mest småsaker, egentligen sådant som inte var värt att slösa sin tid med, men Carl-Ivar hade sina principer. Man ska ha respekt för de äldre, man tar i hand när man hälsar och framför allt: barn ska finnas men inte synas.

Han hade känt Oskar sedan han var en liten baby och nyinflyttade på gatan, och han hade grillat tillsammans med hans föräldrar många gånger genom åren. De hade alltid kommit bra överens, men allteftersom Oskar blev äldre hade deras förhållande blivit alltmer krystat. Han misstänkte att det var Oskar och hans vänner som hade kastat ägg på hans nytvättade bil och som hade stulit hans post och kastat den över hela gatan. Med tiden hade pojkstrecken blivit alltmer ondskefulla. Ett bildäck hade blivit knivskuret, det hade kommit otrevliga telefonsamtal på kvällarna. Ibland kändes det som om någon stod utanför hans fönster och tittade in. Han ville inte erkänna det men det gjorde honom rädd.

Nej, det var bättre förr. Förr om åren hade de unga respekt för de äldre, Carl-Ivan själv skulle aldrig drömma om att vara otrevlig mot någon som var äldre. Ja, nu var det förstås inte så många som var äldre än honom, det skulle medges. Han var numera en gammal man.

Han tittade bort mot horisonten. Det såg fortfarande mörkt ut, det verkade som det skulle bli storm till kvällen. Kanske bäst att ta hand om friggeboden nu, taket kunde nog blåsa bort om det blev ordentligt oväder. Hade tiderna varit annorlunda hade han nog kunnat fråga Oskar om hjälp. Men så var det inte nu. Sedan Gudrun hade dött och Anne-Marie flyttat söderut var han ensam. Ensam att ta hand om allt, inklusive dåliga tak.

Suckandes klädde han på sig arbetsoverallen och klev ut i den kyliga eftermiddagen. Sedan gick han till garaget och hämtade skottkärran. Vid infarten hade han samlat stora stenbumlingar som han tänkte lyfta upp på taket. Inte det bästa sättet att laga ett tak på, och sannerligen inte det lättaste med tanke på hans ålder, men han hade inte något val just nu. Det skulle åtminstone hålla tillfälligt om stormen inte bedarrade.

Med darrande ben steg han upp på stegen med en hand på själva stegen och den andra hållandes i bumlingen. Det var tyngre än han trodde. Svetten pärlade snart och hans andetag var andfådda.

Snart hörde han mopedljud i fjärran som kom närmare. Carl-Ivan kisade mot korsningen. Det var Oskar, men han var inte i sällskap med de vidriga kompanjonerna. Till hans förvåning körde pojken till Carl-Ivars hus. Han hoppade av mopeden, vinglade till då en stark vind nästan blåste omkull honom samtidigt som Carl-Ivan närapå slets av stegen. Men han tog tag i taket och höll fast, samtidigt som vinden steg i styrka. Stormen hade kommit över dem snabbare än beräknat. För en sekund trodde han att han skulle tappa taget, men han stod kvar, förmodligen inte länge.

Han hörde att Oskar sade något men han kunde inte urskilja vad. Han urskiljde något som lät som “förlåt” men var inte säker.Han kände hur stegen började glida undan, och han tappade taget.

I samma stund kom en stark vind och slet en del av taket från friggebodan. Carl-Ivar skrek och hann ducka i sista stund.

Han tittade ned och såg att taket nu låg på marken nedanför med Oskar under det.

Han klättrade nedför stegen så snabbt han vågade och försökte lyfta på taket men det var för tungt. Stormen var nu helt över dem och Carl-Ivar fick kämpa med att hålla sig på fötter.

I samma sekund kom en gren flygandes och slängde honom till marken. En skarp smärta vid tinningen, sedan mörker.

Och över dem; stormen, illavarslandes, mörk, kall.

Permobil

Ikväll ska jag bedriva jakt med min permobil.

Jag har fått reda på att min man har en affär med den lokala optikern. Enligt mitt tycke är hon är inte ens vacker med sitt blonda hår och korpulenta kroppshydda. Men hon är några år yngre än jag och hon skrattar ofta. Det räcker för många män, tydligen också för min Harald.

Jag fick reda på det av en slump, det var inte som att jag misstänkte att något var på gång. Han sa att han skulle promenera till kiosken och köpa lotter och jag trodde honom.

Men jag hade glömt att köpa hundmat och Bertil var hungrig så jag begav mig ut för att köpa en burk Pedigree. Det är det enda han äter, inte ens mina köttbullar duger.

Jag körde iväg till affären som inte ligger mer än sju minuter från oss och köpte hundmaten. Jag stannade till för att handla en krämbulle – jag unnar mig en sådan då och då- och döm om min förvåning när jag såg Harald sitta vid ett av borden och diskutera intimt med optikern.

Jag såg ju genast att det var hon, jag har ju besökt hennes butik. Men fram till den här stunden visste jag inget om henne mer än att hon var optiker samt att hon pratade med sjungande finsk dialekt.

Jag fick snällt finna mig i att försöka lyssna från KappAhl precis runt hörnet eftersom jag inte ville att de skulle få syn på mig. Det är inte så lätt att gömma sig med en permobil, det vet du om du någon gång sett en. Man kan aldrig smälta in I mängden hur mycket man än försöker.

Naturligtvis kunde jag inte urskilja ett enda ord av deras samtal, men av deras kroppsspråk att döma förstod jag att det inte var ett vanligt fikabesök. Harald, den fåntratten, skrattade högt och verkade uppriktigt intresserad av allt hon sade. Dessutom smekte han henne på handen med jämna mellanrum, och jag erkänner att det kokade i mig när jag såg det. Mig tar han knappt i längre, och att bedriva ett samtal som handlar om annat än inköpslistan är totalt omöjligt.

Från den stunden blev jag som besatt av optikern. Jag tog reda på allt jag kunde om henne; var hon bodde, hennes arbetstider, hennes intressen och hennes favoritfärg. Jag fick reda på att hon var skild, att hon gick på bingo varje onsdag och att hon hade en katt. Jag ringde till och med henne vid ett par tillfällen endast för att höra hennes röst, men jag sade aldrig något.

Jag funderade mycket på hur de hade träffats. Jag plågades av syner hur deras blickar hade mötts över glasögonbågarna i affären, hur kärleken hade vuxit bland glasögonrecept och linsburkar. Samtidigt jobbade jag hårt med att uppträda normalt hemma, lagade Haralds favoriträtter som jag gjort i så många år, upprätthöll ett städat hus såväl som en städad fasad. Men när han satt vid öppna spisen och läste tidningen om kvällarna sneglade jag på honom i smyg, min otrogne man.

Och inom mig växte hatet.

För det första så kunde jag inte förstå hur någon kunde träffa en gift man som hade en sjuk hustru hemma, och för det andra kände jag mig åsidosatt efter allt jag gjort för Harald under årens lopp. Det är jag som lagat hålen i hans strumpor, det är jag som baddat hans panna då han varit sjuk. Jag har avstått från att skaffa barn eftersom Harald tyckte de var för smutsiga och jobbiga. Aldrig har jag klagat, för jag har alltid älskat min Harald. Och jag trodde att han älskade mig. Åtminstone gjorde han det tills hon dök upp, optikern med det blonda håret.

Men ikväll ska jag jaga trollpackan på flykten. Hon lämnar bingosalen strax efter åtta. Jag vet att hon kommer ensam, det gör hon alltid. Hon kommer att vinka farväl till sina kamrater och sedan kommer hon att svänga runt hörnet vid Svenssons livs. Och där kommer jag att vänta.

Jag har en krämbulle i min väska och permobilen är laddad. Jakten kan börja.

Dag 3: Krock

Jag jobbade som kantor i stadskyrkan. Folk blir alltid så intresserade då jag berättar om mitt karriärsval men det är inte så märkligt som det kanske låter. Mina föräldrar har alltid varit musikaliska och dessutom kyrkliga av sig och skaffade en pianolärarinna till mig så fort jag kunde prata. Och talang hade jag, kunde spela det ena stycket efter det andra i ganska tidig ålder. Men mina föräldrar tyckte inte att en karriär som konsertpianist eller liknande var något att satsa på, och dessutom skulle det innebära att mina föräldrar fick platserna längst fram i kyrkan om det var jag som spelade så jag fick nöja mig med att spela på söndagsskolan och liknande. Och jag tyckte att det var ganska okej så länge jag fick spela piano eller orgel.
Men dagarna kunde te sig ganska lika efter ett tag. Det var vigslar och söndagsmässa och begravningar och konfirmationer och liknande, men det spelade ingen roll för mig för jag satt ju bara där och spelade i alla fall.
Emellanåt blev jag bjuden på kafferep med de andra damerna från kyrkan och det var ju väldigt trevligt det med, men till slut lessnar man ju på att höra om Sunes nageltrång, Huldas lilla vovve Matteus och Hennys bullbak.
Istället skaffade jag mig en annan hobby.
Jag började spionera på människor. Jag skaffade mig en riktigt bra kikare och en anteckningsbok där jag skrev ned viktiga händelser. Vissa människor som jag tyckte var riktigt intressanta följde jag dagligen och lärde känna dem genom deras rutiner. Så här kunde det stå i min lilla bok:

Ulla-Britt sätter på kaffe och tar fram en bullpåse klockan fem över sju. Försvinner tio minuter (toa?) och kommer tillbaka med veckotidning. Har insett att hon löser kryssen snabbt och säkert.

Ja, jag vet att det här kanske inte låter så speciellt intressant men det får jag skylla på mina grannar. Hade jag haft intressantare grannar hade det sannerligen stått mer intressanta saker i min bok. Men det ska jag tala om för er, man lär känna sina grannar på ett helt annat sätt då man följer dem på detta viset.
En annan dag kunde det stå:

Svante vaknar klockan fem, dricker av en burk han har ståendes vid sängen. Spyr sedan i en stövel. Alma trampar i samma stövel tre timmar senare.

Vid ett annat tillfälle:

Gösta krockade med grannens brevlåda i morse men har inte satt någon lapp eller gått över till Stigssons. Ingen skråma på bilen såvitt jag kan se. Vit Volvo sedan, årsmodell okänd.

I början var det här bara en ren hobby men ju längre tiden gick, desto mer tid krävde mina grannar av mig. Jag följde med i bråk och försoningar, lottovinster och tillverkandet av bebisar, kakbak, trädgårdspyssel, ensamma danser när de trodde att ingen såg, kärleksdeklarationer och gud vet allt. Till slut började jag sjukskriva mig för jag orkade inte med mitt jobb. Jag slutade duscha och tvätta mig för jag var rädd att missa något om jag försvann från mina fönster och mina kikare. Jag införskaffade kameror som kunde filma de fönster som jag inte kunde bevaka just då. Pizzakartongerna växte på hög. Anteckningsblocken var fyllda av klotter som jag inte ens kunde läsa själv men jag kunde inte låta bli att anteckna i alla fall.
De få vänner jag haft slutade höra av sig eftersom jag aldrig hörde av mig. Men jag satt där i min ensamhet och tittade i min kikare och antecknade.
En dag damp det ner ett kuvert i brevlådan. Jag fick så sällan post och den jag fick brydde jag mig sällan om men av någon aneldning öppnade jag kuvertet. I det fanns en bild på mig, taget utanför huset mittemot, förmodligen i det stora buskaget vid sidan av entrédörren. Jag satt som vanligt vid mitt fönster, och trots att persiennerna var neddragna men vinklade, såg man tydligt att det var jag. Håret var flottigt och kikaren som vanligt tryckt mot mina ögon.
Det verkade som om någon hade kommit på mig och min lilla hobby. Jag kände mig nästan iakttagen och tittade bort mot huset mittemot men naturligtvis kunde jag inte se något konstigt.
De följande dagarna dök det upp fler och fler foton på mig, alla nedstuckna i ett litet, oansenligt vitt kuvert. Nu började det kännas olustigt. Jag hade inget emot att betrakta mina grannar men tyckte inte om tanken att någon skulle sitta och studera mig. Jag försökte komma på vem det var som gjorde denna avskyvärda handling mot mig men jag kom aldrig på vem det var. Ibland tyckte jag att någon tittade lite extra länge på mig och då blev jag genast vaksam, men oftast verkade det som om det var falskt alarm.
Motvilligt fick jag finna mig i tanken att jag kanske måste sluta med min hobby. Spänningen hade ju legat i att ingen visste vad jag sysslade med. Lite av tjusningen försvann i och med de vita kuverten.
Jag började jobba igen, gick på kafferepen, plockade blåbär. Jag skaffade ny frisyr, började promenera med stavar.
Nu ska jag sätta mig ner med en kopp te och jag ska läsa tidningen. Se där! Någon som ätit sig sjuk och vägrar komma ut ur sitt hus. De har gjort kött i ett laboratorium. Det är en sjuk värld vi lever i.

Dag 2: Ängel

Jag hade bestämt mig för att agera Robin Hood till folket omkring mig. Ja, Robin Hood, ängel, Batman - vad du nu vill kalla det, en räddare i nöden helt enkelt. Självklart hade jag inte tänkt ha på mig någon sorts utstyrsel, nej så långt har det inte gått än (tack och lov) men jag tänkte att jag kunde förbättra den här världen lite i taget, så gott jag kunde. Varje liten flod, varje litet strå, hur är det man säger.
Jag vet faktiskt inte hur den här idén föddes. Det är inte så att jag hade tittat på diverse hjältefilmer eller lyssnat på Eva Dahlgren. Men jag tyckte att vi alla förtjänar något gott i livet och att jag faktiskt kunde förändra någons liv till det bättre. Ja, kanske inte så drastiskt, men jag kunde i alla fall få någon att le en smula efter en hektisk dag.
Till en början försökte jag bara le åt okända människor men det blev helt fel. Jag kände nog själv att jag såg lite konstlad ut och jag kände mig väl inte helt bekväm i mitt nya uppdrag, speciellt inte som jag en gång hörde någon säga: "Där går den där dåren igen." Så jag slutade med det ganska fort. Fast fortfarande stirrar min granne skeptiskt på mig varje gång vi möts.

Jag städade varje söndag på hotellet några kvarter ifrån där jag bodde, inget höjdarjobb men jag fick betalt i svarta pengar och om jag ska vara ärlig är det ganska skönt att gå omkring där och putsa och feja i sin egen värld. Det är mycket som avhandlats under mina städpass: Hur världen blev till, om matematik är nödvändigt för världens fortsatta levnad, varifrån Astrid Lindgren fick namnet Skalle-Per och så vidare.
Hur som helst beslöt jag mig för att börja lämna lite små presenter här och där, jag tänkte att det om något är ju nåt som alla blir glad av. Till en början gick det ganska bra. Ibland blev det en Snickers i nattygsbordet tillsammans med bibeln som låg där, eller en Aftonbladet som jag hade läst ut men inte ville slänga. En mindre lyckad present var då jag lämnade en pornografisk tidskrift kvar i lådan, eftersom jag sett i liggaren att en lastbilschaufför skulle bo där, men det kunde ju inte jag veta att rummen var ändrade och min kompis mormor bodde där i stället. Men tanken var ju god så jag ser inte det som ett misslyckande.

När jag gick i bokaffärer fick jag för vana att klottra ned en liten namnteckning med författarens namn, för det vet man ju själv hur glad man blir om ens favoritförfattare signerat en bok man tänkt köpa. Det gick ganska bra tills Jan Guillou kom in i affären och såg att hans namnteckning var kluddrat i hans egen bok. De fick inte reda på vem det var, men det blev såna himla skriverier och prat om stämning och hur det nu var. Jag vet faktiskt inte varför det blev sånt rabalder, men folk är ju så känsliga.

När jag tittar tillbaka på allt det här så kan jag faktiskt erkänna att alla idéer kanske inte var så bra. Man kanske inte behöver lämna rengöringstabletter för löständer till nån som tydligen inte har löständer. (OBS! Till mitt försvar bör sägas att de där tänderna såg alldeles för vita ut för att vara riktiga). Man kanske ska vara säker på könet innan men lämnar herrkläder utanför någons dörr. Och nej, det är inte så bra att lämna en Justin Bieber pappdocka i verklig storlek utanför en gammal dams fönster, men jag trodde ju att hennes barnbarn var och hälsade på, och hon hade minsann inte alls skrikit på samma sätt om hon sett den där pappfiguren först.
Men överlag var mitt lilla extraknäck inte alls så dumt och jag gör fortfarande lite goda gärningar nu och då.
Så om ni råkar ut för något extra ljuvligt i er vardag, nåt som förgyller den lite extra: Det kan helt enkelt vara jag som trollar lite. Sådär som Robin Hood gör. Och trollkarlar.

Dag 1: Muurikka

Det var dags nu. Han måste sortera och packa inför den kommande flytten. Ingen dag var väl så perfekt som en molnig dag.
Han plockade upp kartongen med varsamma händer. Han hade inte tittat i denna på många år. Kanske hade han rentutav glömt att han hade den, eller kanske gjorde det för ont att minnas. Han strök med handen över locket. Så många minnen, en hel livstid, värdefulla för ingen annan än honom.
Han blåste bort dammet och tog av locket, plockade runt bland tingen som han av någon anledning en gång i tiden hade samlat där. En torkad blomma, Esters ring, en näsduk, några fotografier. Han tog upp ett av dem. Den föreställde honom själv och Ester, leendes framför en lada, han mindes inte det exakta året men det var för länge sedan. Så unga de var, förhoppningsfulla inför framtiden. De var nyligt gifta på fotografiet, kanske var det rent av samma vecka. De hade inga barn då, men snart skulle Lasse komma, och sedan Ingrid, Helga och Sten.
Han mindes hur lycklig han hade varit över att det äntligen var dem, de var ett par nu, de var man och hustru. Han hade jobbat i skogen, hon hade sörjt för hemmet och den lilla gården. Det hade inte varit rikt, men inte heller fattigt. Framför allt hade det varit ett hem rikt på kärlek och skratt. Aldrig någonsin hade han saknat något, Ester och hans familj hade varit allt för honom. Kanske berodde det på hans egen uppväxt, modern som dog av tbc när han var två, fadern som utvandrade till Amerika och aldrig kom tillbaka fastän han skulle. Fastern som skulle ta hand om honom men som behandlade honom som en utböling, han mindes de hårda orden, slagen, känslan av att aldrig duga. Han fick börja arbeta i unga år, reste runt och jobbade från gård till gård, gjorde rätt för sig, arbetade hårt och sparade för att en dag kunna ha en egen gård, en egen familj.
Och så hade han träffat Ester, vackraste flickan i byn. De hade dansat hela kvällen och sedan pratat hela natten på höskullen i Hakka-Hugos gård. Redan då visste han att det var hans framtida hustru han samtalade med.
Och han hade rätt. Några månader senare var de gifta. De hade snart en egen liten gård och Ester vaggade snart med magen i vädret medan hon mjölkade korna och satte potatis.
Efter några år lade de ner det lilla jordbruket och drev det lilla postkontoret i byn, barnen flyttade hemifrån som barn gör. Barnbarn kom, flera stycken. 

En dag hade allt förändrats i en handvändning. De hade slagit sig ner vid deras hemmagjorda eldstad, ätit nyfångad fisk tillagad på muurikka, väntat på att den vedeldade bastun skulle bli varm. Himlen hade varit klar, natten var i antågande. Och i söder gol göken.
Hon hade tagit hans hand i sin, tittat på honom med de där vackra ögonen, och börjat prata. Berättat om svulsten som åt henne inifrån, som sakta men säkert åt upp allt som var friskt. Det fanns ingen räddning. Han ville naturligtvis inte tro henne, visst måste det finnas ett botemedel, det kunde inte vara för sent. Men hon skakade bara sorgset på huvudet medan natten och hopplösheten omslöt dem i sin famn.
Under den närmsta framtiden tynade hon bort framför honom. Han, som alltid rett sig själv, som byggt deras hus med egna händer, som tagit hand om sig själv sedan han var en ung pojkspoling, kunde plötsligt inte göra ett dugg. För första gången i sitt liv fick han känna hur det var att vara maktlös. Men Ester hade alltid behållit sitt lugn, skrattat och till och med förmått att skämta då hon inte var för trött.

Han mindes hur han hade burit ut henne i solskenet, hennes gyllengula hår med spår av grått lyste så vackert i solen. Hon hade varit så lätt, som en fjäder. De hade suttit tillsammans, tysta medan solen sakta gick ner över dem.
Och sedan lämnade hon honom och han undrade hur han skulle kunna leva när hjärtat slitits ur kroppen på honom.
Han hade överlevt, javisst. Tiden gick, men om den läkte några sår kunde han inte svara på. Det var många år sedan men det gjorde aldrig mindre ont.
Han hade naturligtvis inte gift om sig, det kom inte på frågan. Det skulle aldrig existera någon annan för honom och han var för gammal. Han fick hjälp av barn och barnbarn och många år senare av hemtjänsten som lagade mat till honom och städade. Han var sällan ensam, men han kände sig alltid halv. Han hade dock haft ett bra liv, något annat kunde inte sägas. Han hade fått älska och bli älskad, han hade fått bli gammal utan dess mer skröpligheter. Men nu var det dags för en ny förändring i hans liv och han skulle lämna gården som han delat med Ester, det gick inte längre.
Han kramade om fotografiet och tittade ut genom fönstret, kände hennes närvaro bland alla dessa gamla ting.
- Min Ester, viskade han.
Och för en kort sekund skingrades molnen kring solen.

24-timmars challenge, 30 dagar

Vad ska jag skriva om? Hur kickar jag igång inspirationen? Jag älskar att skriva men har svårt att komma igång och det är här jag behöver din hjälp.

Här kommer jag att skriva korta, små noveller om det DU vill jag ska skriva om...Så ge mig ett ord - vilket du vill (men vulgära ord undanbedes) - och inom ett dygn skall jag ha en färdigskriven berättelse. Det innebär alltså en novell per dag, i åtminstone en månads tid. Om det är så att flera väljer att skriva ett ord kommer jag att skriva om det ord som skrevs först. Om jag inte får ett ord den andra dagen, väljer jag det andra ordet som skrevs dagen innan.

Vilket ord du väljer är alltså upp till dig, hur jag tolkar det, är upp till mig.

Välkomna till min 24-timmars challenge!