Jag hade bestämt mig för att agera Robin Hood till folket omkring mig. Ja, Robin Hood, ängel, Batman - vad du nu vill kalla det, en räddare i nöden helt enkelt. Självklart hade jag inte tänkt ha på mig någon sorts utstyrsel, nej så långt har det inte gått än (tack och lov) men jag tänkte att jag kunde förbättra den här världen lite i taget, så gott jag kunde. Varje liten flod, varje litet strå, hur är det man säger.
Jag vet faktiskt inte hur den här idén föddes. Det är inte så att jag hade tittat på diverse hjältefilmer eller lyssnat på Eva Dahlgren. Men jag tyckte att vi alla förtjänar något gott i livet och att jag faktiskt kunde förändra någons liv till det bättre. Ja, kanske inte så drastiskt, men jag kunde i alla fall få någon att le en smula efter en hektisk dag.
Till en början försökte jag bara le åt okända människor men det blev helt fel. Jag kände nog själv att jag såg lite konstlad ut och jag kände mig väl inte helt bekväm i mitt nya uppdrag, speciellt inte som jag en gång hörde någon säga: "Där går den där dåren igen." Så jag slutade med det ganska fort. Fast fortfarande stirrar min granne skeptiskt på mig varje gång vi möts.
Jag städade varje söndag på hotellet några kvarter ifrån där jag bodde, inget höjdarjobb men jag fick betalt i svarta pengar och om jag ska vara ärlig är det ganska skönt att gå omkring där och putsa och feja i sin egen värld. Det är mycket som avhandlats under mina städpass: Hur världen blev till, om matematik är nödvändigt för världens fortsatta levnad, varifrån Astrid Lindgren fick namnet Skalle-Per och så vidare.
Hur som helst beslöt jag mig för att börja lämna lite små presenter här och där, jag tänkte att det om något är ju nåt som alla blir glad av. Till en början gick det ganska bra. Ibland blev det en Snickers i nattygsbordet tillsammans med bibeln som låg där, eller en Aftonbladet som jag hade läst ut men inte ville slänga. En mindre lyckad present var då jag lämnade en pornografisk tidskrift kvar i lådan, eftersom jag sett i liggaren att en lastbilschaufför skulle bo där, men det kunde ju inte jag veta att rummen var ändrade och min kompis mormor bodde där i stället. Men tanken var ju god så jag ser inte det som ett misslyckande.
När jag gick i bokaffärer fick jag för vana att klottra ned en liten namnteckning med författarens namn, för det vet man ju själv hur glad man blir om ens favoritförfattare signerat en bok man tänkt köpa. Det gick ganska bra tills Jan Guillou kom in i affären och såg att hans namnteckning var kluddrat i hans egen bok. De fick inte reda på vem det var, men det blev såna himla skriverier och prat om stämning och hur det nu var. Jag vet faktiskt inte varför det blev sånt rabalder, men folk är ju så känsliga.
När jag tittar tillbaka på allt det här så kan jag faktiskt erkänna att alla idéer kanske inte var så bra. Man kanske inte behöver lämna rengöringstabletter för löständer till nån som tydligen inte har löständer. (OBS! Till mitt försvar bör sägas att de där tänderna såg alldeles för vita ut för att vara riktiga). Man kanske ska vara säker på könet innan men lämnar herrkläder utanför någons dörr. Och nej, det är inte så bra att lämna en Justin Bieber pappdocka i verklig storlek utanför en gammal dams fönster, men jag trodde ju att hennes barnbarn var och hälsade på, och hon hade minsann inte alls skrikit på samma sätt om hon sett den där pappfiguren först.
Men överlag var mitt lilla extraknäck inte alls så dumt och jag gör fortfarande lite goda gärningar nu och då.
Så om ni råkar ut för något extra ljuvligt i er vardag, nåt som förgyller den lite extra: Det kan helt enkelt vara jag som trollar lite. Sådär som Robin Hood gör. Och trollkarlar.
No comments:
Post a Comment