Jag jobbade som kantor i stadskyrkan. Folk blir alltid så intresserade då jag berättar om mitt karriärsval men det är inte så märkligt som det kanske låter. Mina föräldrar har alltid varit musikaliska och dessutom kyrkliga av sig och skaffade en pianolärarinna till mig så fort jag kunde prata. Och talang hade jag, kunde spela det ena stycket efter det andra i ganska tidig ålder. Men mina föräldrar tyckte inte att en karriär som konsertpianist eller liknande var något att satsa på, och dessutom skulle det innebära att mina föräldrar fick platserna längst fram i kyrkan om det var jag som spelade så jag fick nöja mig med att spela på söndagsskolan och liknande. Och jag tyckte att det var ganska okej så länge jag fick spela piano eller orgel.
Men dagarna kunde te sig ganska lika efter ett tag. Det var vigslar och söndagsmässa och begravningar och konfirmationer och liknande, men det spelade ingen roll för mig för jag satt ju bara där och spelade i alla fall.
Emellanåt blev jag bjuden på kafferep med de andra damerna från kyrkan och det var ju väldigt trevligt det med, men till slut lessnar man ju på att höra om Sunes nageltrång, Huldas lilla vovve Matteus och Hennys bullbak.
Istället skaffade jag mig en annan hobby.
Jag började spionera på människor. Jag skaffade mig en riktigt bra kikare och en anteckningsbok där jag skrev ned viktiga händelser. Vissa människor som jag tyckte var riktigt intressanta följde jag dagligen och lärde känna dem genom deras rutiner. Så här kunde det stå i min lilla bok:
Ulla-Britt sätter på kaffe och tar fram en bullpåse klockan fem över sju. Försvinner tio minuter (toa?) och kommer tillbaka med veckotidning. Har insett att hon löser kryssen snabbt och säkert.
Ja, jag vet att det här kanske inte låter så speciellt intressant men det får jag skylla på mina grannar. Hade jag haft intressantare grannar hade det sannerligen stått mer intressanta saker i min bok. Men det ska jag tala om för er, man lär känna sina grannar på ett helt annat sätt då man följer dem på detta viset.
En annan dag kunde det stå:
Svante vaknar klockan fem, dricker av en burk han har ståendes vid sängen. Spyr sedan i en stövel. Alma trampar i samma stövel tre timmar senare.
Vid ett annat tillfälle:
Gösta krockade med grannens brevlåda i morse men har inte satt någon lapp eller gått över till Stigssons. Ingen skråma på bilen såvitt jag kan se. Vit Volvo sedan, årsmodell okänd.
I början var det här bara en ren hobby men ju längre tiden gick, desto mer tid krävde mina grannar av mig. Jag följde med i bråk och försoningar, lottovinster och tillverkandet av bebisar, kakbak, trädgårdspyssel, ensamma danser när de trodde att ingen såg, kärleksdeklarationer och gud vet allt. Till slut började jag sjukskriva mig för jag orkade inte med mitt jobb. Jag slutade duscha och tvätta mig för jag var rädd att missa något om jag försvann från mina fönster och mina kikare. Jag införskaffade kameror som kunde filma de fönster som jag inte kunde bevaka just då. Pizzakartongerna växte på hög. Anteckningsblocken var fyllda av klotter som jag inte ens kunde läsa själv men jag kunde inte låta bli att anteckna i alla fall.
De få vänner jag haft slutade höra av sig eftersom jag aldrig hörde av mig. Men jag satt där i min ensamhet och tittade i min kikare och antecknade.
En dag damp det ner ett kuvert i brevlådan. Jag fick så sällan post och den jag fick brydde jag mig sällan om men av någon aneldning öppnade jag kuvertet. I det fanns en bild på mig, taget utanför huset mittemot, förmodligen i det stora buskaget vid sidan av entrédörren. Jag satt som vanligt vid mitt fönster, och trots att persiennerna var neddragna men vinklade, såg man tydligt att det var jag. Håret var flottigt och kikaren som vanligt tryckt mot mina ögon.
Det verkade som om någon hade kommit på mig och min lilla hobby. Jag kände mig nästan iakttagen och tittade bort mot huset mittemot men naturligtvis kunde jag inte se något konstigt.
De följande dagarna dök det upp fler och fler foton på mig, alla nedstuckna i ett litet, oansenligt vitt kuvert. Nu började det kännas olustigt. Jag hade inget emot att betrakta mina grannar men tyckte inte om tanken att någon skulle sitta och studera mig. Jag försökte komma på vem det var som gjorde denna avskyvärda handling mot mig men jag kom aldrig på vem det var. Ibland tyckte jag att någon tittade lite extra länge på mig och då blev jag genast vaksam, men oftast verkade det som om det var falskt alarm.
Motvilligt fick jag finna mig i tanken att jag kanske måste sluta med min hobby. Spänningen hade ju legat i att ingen visste vad jag sysslade med. Lite av tjusningen försvann i och med de vita kuverten.
Jag började jobba igen, gick på kafferepen, plockade blåbär. Jag skaffade ny frisyr, började promenera med stavar.
Nu ska jag sätta mig ner med en kopp te och jag ska läsa tidningen. Se där! Någon som ätit sig sjuk och vägrar komma ut ur sitt hus. De har gjort kött i ett laboratorium. Det är en sjuk värld vi lever i.
No comments:
Post a Comment