Jag jobbade som kantor i stadskyrkan. Folk blir alltid så intresserade då jag berättar om mitt karriärsval men det är inte så märkligt som det kanske låter. Mina föräldrar har alltid varit musikaliska och dessutom kyrkliga av sig och skaffade en pianolärarinna till mig så fort jag kunde prata. Och talang hade jag, kunde spela det ena stycket efter det andra i ganska tidig ålder. Men mina föräldrar tyckte inte att en karriär som konsertpianist eller liknande var något att satsa på, och dessutom skulle det innebära att mina föräldrar fick platserna längst fram i kyrkan om det var jag som spelade så jag fick nöja mig med att spela på söndagsskolan och liknande. Och jag tyckte att det var ganska okej så länge jag fick spela piano eller orgel.
Men dagarna kunde te sig ganska lika efter ett tag. Det var vigslar och söndagsmässa och begravningar och konfirmationer och liknande, men det spelade ingen roll för mig för jag satt ju bara där och spelade i alla fall.
Emellanåt blev jag bjuden på kafferep med de andra damerna från kyrkan och det var ju väldigt trevligt det med, men till slut lessnar man ju på att höra om Sunes nageltrång, Huldas lilla vovve Matteus och Hennys bullbak.
Istället skaffade jag mig en annan hobby.
Jag började spionera på människor. Jag skaffade mig en riktigt bra kikare och en anteckningsbok där jag skrev ned viktiga händelser. Vissa människor som jag tyckte var riktigt intressanta följde jag dagligen och lärde känna dem genom deras rutiner. Så här kunde det stå i min lilla bok:
Ulla-Britt sätter på kaffe och tar fram en bullpåse klockan fem över sju. Försvinner tio minuter (toa?) och kommer tillbaka med veckotidning. Har insett att hon löser kryssen snabbt och säkert.
Ja, jag vet att det här kanske inte låter så speciellt intressant men det får jag skylla på mina grannar. Hade jag haft intressantare grannar hade det sannerligen stått mer intressanta saker i min bok. Men det ska jag tala om för er, man lär känna sina grannar på ett helt annat sätt då man följer dem på detta viset.
En annan dag kunde det stå:
Svante vaknar klockan fem, dricker av en burk han har ståendes vid sängen. Spyr sedan i en stövel. Alma trampar i samma stövel tre timmar senare.
Vid ett annat tillfälle:
Gösta krockade med grannens brevlåda i morse men har inte satt någon lapp eller gått över till Stigssons. Ingen skråma på bilen såvitt jag kan se. Vit Volvo sedan, årsmodell okänd.
I början var det här bara en ren hobby men ju längre tiden gick, desto mer tid krävde mina grannar av mig. Jag följde med i bråk och försoningar, lottovinster och tillverkandet av bebisar, kakbak, trädgårdspyssel, ensamma danser när de trodde att ingen såg, kärleksdeklarationer och gud vet allt. Till slut började jag sjukskriva mig för jag orkade inte med mitt jobb. Jag slutade duscha och tvätta mig för jag var rädd att missa något om jag försvann från mina fönster och mina kikare. Jag införskaffade kameror som kunde filma de fönster som jag inte kunde bevaka just då. Pizzakartongerna växte på hög. Anteckningsblocken var fyllda av klotter som jag inte ens kunde läsa själv men jag kunde inte låta bli att anteckna i alla fall.
De få vänner jag haft slutade höra av sig eftersom jag aldrig hörde av mig. Men jag satt där i min ensamhet och tittade i min kikare och antecknade.
En dag damp det ner ett kuvert i brevlådan. Jag fick så sällan post och den jag fick brydde jag mig sällan om men av någon aneldning öppnade jag kuvertet. I det fanns en bild på mig, taget utanför huset mittemot, förmodligen i det stora buskaget vid sidan av entrédörren. Jag satt som vanligt vid mitt fönster, och trots att persiennerna var neddragna men vinklade, såg man tydligt att det var jag. Håret var flottigt och kikaren som vanligt tryckt mot mina ögon.
Det verkade som om någon hade kommit på mig och min lilla hobby. Jag kände mig nästan iakttagen och tittade bort mot huset mittemot men naturligtvis kunde jag inte se något konstigt.
De följande dagarna dök det upp fler och fler foton på mig, alla nedstuckna i ett litet, oansenligt vitt kuvert. Nu började det kännas olustigt. Jag hade inget emot att betrakta mina grannar men tyckte inte om tanken att någon skulle sitta och studera mig. Jag försökte komma på vem det var som gjorde denna avskyvärda handling mot mig men jag kom aldrig på vem det var. Ibland tyckte jag att någon tittade lite extra länge på mig och då blev jag genast vaksam, men oftast verkade det som om det var falskt alarm.
Motvilligt fick jag finna mig i tanken att jag kanske måste sluta med min hobby. Spänningen hade ju legat i att ingen visste vad jag sysslade med. Lite av tjusningen försvann i och med de vita kuverten.
Jag började jobba igen, gick på kafferepen, plockade blåbär. Jag skaffade ny frisyr, började promenera med stavar.
Nu ska jag sätta mig ner med en kopp te och jag ska läsa tidningen. Se där! Någon som ätit sig sjuk och vägrar komma ut ur sitt hus. De har gjort kött i ett laboratorium. Det är en sjuk värld vi lever i.
Wednesday, August 28, 2013
Tuesday, August 27, 2013
Dag 2: Ängel
Jag hade bestämt mig för att agera Robin Hood till folket omkring mig. Ja, Robin Hood, ängel, Batman - vad du nu vill kalla det, en räddare i nöden helt enkelt. Självklart hade jag inte tänkt ha på mig någon sorts utstyrsel, nej så långt har det inte gått än (tack och lov) men jag tänkte att jag kunde förbättra den här världen lite i taget, så gott jag kunde. Varje liten flod, varje litet strå, hur är det man säger.
Jag vet faktiskt inte hur den här idén föddes. Det är inte så att jag hade tittat på diverse hjältefilmer eller lyssnat på Eva Dahlgren. Men jag tyckte att vi alla förtjänar något gott i livet och att jag faktiskt kunde förändra någons liv till det bättre. Ja, kanske inte så drastiskt, men jag kunde i alla fall få någon att le en smula efter en hektisk dag.
Till en början försökte jag bara le åt okända människor men det blev helt fel. Jag kände nog själv att jag såg lite konstlad ut och jag kände mig väl inte helt bekväm i mitt nya uppdrag, speciellt inte som jag en gång hörde någon säga: "Där går den där dåren igen." Så jag slutade med det ganska fort. Fast fortfarande stirrar min granne skeptiskt på mig varje gång vi möts.
Jag städade varje söndag på hotellet några kvarter ifrån där jag bodde, inget höjdarjobb men jag fick betalt i svarta pengar och om jag ska vara ärlig är det ganska skönt att gå omkring där och putsa och feja i sin egen värld. Det är mycket som avhandlats under mina städpass: Hur världen blev till, om matematik är nödvändigt för världens fortsatta levnad, varifrån Astrid Lindgren fick namnet Skalle-Per och så vidare.
Hur som helst beslöt jag mig för att börja lämna lite små presenter här och där, jag tänkte att det om något är ju nåt som alla blir glad av. Till en början gick det ganska bra. Ibland blev det en Snickers i nattygsbordet tillsammans med bibeln som låg där, eller en Aftonbladet som jag hade läst ut men inte ville slänga. En mindre lyckad present var då jag lämnade en pornografisk tidskrift kvar i lådan, eftersom jag sett i liggaren att en lastbilschaufför skulle bo där, men det kunde ju inte jag veta att rummen var ändrade och min kompis mormor bodde där i stället. Men tanken var ju god så jag ser inte det som ett misslyckande.
När jag gick i bokaffärer fick jag för vana att klottra ned en liten namnteckning med författarens namn, för det vet man ju själv hur glad man blir om ens favoritförfattare signerat en bok man tänkt köpa. Det gick ganska bra tills Jan Guillou kom in i affären och såg att hans namnteckning var kluddrat i hans egen bok. De fick inte reda på vem det var, men det blev såna himla skriverier och prat om stämning och hur det nu var. Jag vet faktiskt inte varför det blev sånt rabalder, men folk är ju så känsliga.
När jag tittar tillbaka på allt det här så kan jag faktiskt erkänna att alla idéer kanske inte var så bra. Man kanske inte behöver lämna rengöringstabletter för löständer till nån som tydligen inte har löständer. (OBS! Till mitt försvar bör sägas att de där tänderna såg alldeles för vita ut för att vara riktiga). Man kanske ska vara säker på könet innan men lämnar herrkläder utanför någons dörr. Och nej, det är inte så bra att lämna en Justin Bieber pappdocka i verklig storlek utanför en gammal dams fönster, men jag trodde ju att hennes barnbarn var och hälsade på, och hon hade minsann inte alls skrikit på samma sätt om hon sett den där pappfiguren först.
Men överlag var mitt lilla extraknäck inte alls så dumt och jag gör fortfarande lite goda gärningar nu och då.
Så om ni råkar ut för något extra ljuvligt i er vardag, nåt som förgyller den lite extra: Det kan helt enkelt vara jag som trollar lite. Sådär som Robin Hood gör. Och trollkarlar.
Jag vet faktiskt inte hur den här idén föddes. Det är inte så att jag hade tittat på diverse hjältefilmer eller lyssnat på Eva Dahlgren. Men jag tyckte att vi alla förtjänar något gott i livet och att jag faktiskt kunde förändra någons liv till det bättre. Ja, kanske inte så drastiskt, men jag kunde i alla fall få någon att le en smula efter en hektisk dag.
Till en början försökte jag bara le åt okända människor men det blev helt fel. Jag kände nog själv att jag såg lite konstlad ut och jag kände mig väl inte helt bekväm i mitt nya uppdrag, speciellt inte som jag en gång hörde någon säga: "Där går den där dåren igen." Så jag slutade med det ganska fort. Fast fortfarande stirrar min granne skeptiskt på mig varje gång vi möts.
Jag städade varje söndag på hotellet några kvarter ifrån där jag bodde, inget höjdarjobb men jag fick betalt i svarta pengar och om jag ska vara ärlig är det ganska skönt att gå omkring där och putsa och feja i sin egen värld. Det är mycket som avhandlats under mina städpass: Hur världen blev till, om matematik är nödvändigt för världens fortsatta levnad, varifrån Astrid Lindgren fick namnet Skalle-Per och så vidare.
Hur som helst beslöt jag mig för att börja lämna lite små presenter här och där, jag tänkte att det om något är ju nåt som alla blir glad av. Till en början gick det ganska bra. Ibland blev det en Snickers i nattygsbordet tillsammans med bibeln som låg där, eller en Aftonbladet som jag hade läst ut men inte ville slänga. En mindre lyckad present var då jag lämnade en pornografisk tidskrift kvar i lådan, eftersom jag sett i liggaren att en lastbilschaufför skulle bo där, men det kunde ju inte jag veta att rummen var ändrade och min kompis mormor bodde där i stället. Men tanken var ju god så jag ser inte det som ett misslyckande.
När jag gick i bokaffärer fick jag för vana att klottra ned en liten namnteckning med författarens namn, för det vet man ju själv hur glad man blir om ens favoritförfattare signerat en bok man tänkt köpa. Det gick ganska bra tills Jan Guillou kom in i affären och såg att hans namnteckning var kluddrat i hans egen bok. De fick inte reda på vem det var, men det blev såna himla skriverier och prat om stämning och hur det nu var. Jag vet faktiskt inte varför det blev sånt rabalder, men folk är ju så känsliga.
När jag tittar tillbaka på allt det här så kan jag faktiskt erkänna att alla idéer kanske inte var så bra. Man kanske inte behöver lämna rengöringstabletter för löständer till nån som tydligen inte har löständer. (OBS! Till mitt försvar bör sägas att de där tänderna såg alldeles för vita ut för att vara riktiga). Man kanske ska vara säker på könet innan men lämnar herrkläder utanför någons dörr. Och nej, det är inte så bra att lämna en Justin Bieber pappdocka i verklig storlek utanför en gammal dams fönster, men jag trodde ju att hennes barnbarn var och hälsade på, och hon hade minsann inte alls skrikit på samma sätt om hon sett den där pappfiguren först.
Men överlag var mitt lilla extraknäck inte alls så dumt och jag gör fortfarande lite goda gärningar nu och då.
Så om ni råkar ut för något extra ljuvligt i er vardag, nåt som förgyller den lite extra: Det kan helt enkelt vara jag som trollar lite. Sådär som Robin Hood gör. Och trollkarlar.
Monday, August 26, 2013
Dag 1: Muurikka
Det var dags nu. Han måste sortera och packa inför den kommande flytten. Ingen dag var väl så perfekt som en molnig dag.
Han plockade upp kartongen med varsamma händer. Han hade inte tittat i denna på många år. Kanske hade han rentutav glömt att han hade den, eller kanske gjorde det för ont att minnas. Han strök med handen över locket. Så många minnen, en hel livstid, värdefulla för ingen annan än honom.
Han blåste bort dammet och tog av locket, plockade runt bland tingen som han av någon anledning en gång i tiden hade samlat där. En torkad blomma, Esters ring, en näsduk, några fotografier. Han tog upp ett av dem. Den föreställde honom själv och Ester, leendes framför en lada, han mindes inte det exakta året men det var för länge sedan. Så unga de var, förhoppningsfulla inför framtiden. De var nyligt gifta på fotografiet, kanske var det rent av samma vecka. De hade inga barn då, men snart skulle Lasse komma, och sedan Ingrid, Helga och Sten.
Han mindes hur lycklig han hade varit över att det äntligen var dem, de var ett par nu, de var man och hustru. Han hade jobbat i skogen, hon hade sörjt för hemmet och den lilla gården. Det hade inte varit rikt, men inte heller fattigt. Framför allt hade det varit ett hem rikt på kärlek och skratt. Aldrig någonsin hade han saknat något, Ester och hans familj hade varit allt för honom. Kanske berodde det på hans egen uppväxt, modern som dog av tbc när han var två, fadern som utvandrade till Amerika och aldrig kom tillbaka fastän han skulle. Fastern som skulle ta hand om honom men som behandlade honom som en utböling, han mindes de hårda orden, slagen, känslan av att aldrig duga. Han fick börja arbeta i unga år, reste runt och jobbade från gård till gård, gjorde rätt för sig, arbetade hårt och sparade för att en dag kunna ha en egen gård, en egen familj.
Och så hade han träffat Ester, vackraste flickan i byn. De hade dansat hela kvällen och sedan pratat hela natten på höskullen i Hakka-Hugos gård. Redan då visste han att det var hans framtida hustru han samtalade med.
Och han hade rätt. Några månader senare var de gifta. De hade snart en egen liten gård och Ester vaggade snart med magen i vädret medan hon mjölkade korna och satte potatis.
Efter några år lade de ner det lilla jordbruket och drev det lilla postkontoret i byn, barnen flyttade hemifrån som barn gör. Barnbarn kom, flera stycken.
En dag hade allt förändrats i en handvändning. De hade slagit sig ner vid deras hemmagjorda eldstad, ätit nyfångad fisk tillagad på muurikka, väntat på att den vedeldade bastun skulle bli varm. Himlen hade varit klar, natten var i antågande. Och i söder gol göken.
Hon hade tagit hans hand i sin, tittat på honom med de där vackra ögonen, och börjat prata. Berättat om svulsten som åt henne inifrån, som sakta men säkert åt upp allt som var friskt. Det fanns ingen räddning. Han ville naturligtvis inte tro henne, visst måste det finnas ett botemedel, det kunde inte vara för sent. Men hon skakade bara sorgset på huvudet medan natten och hopplösheten omslöt dem i sin famn.
Under den närmsta framtiden tynade hon bort framför honom. Han, som alltid rett sig själv, som byggt deras hus med egna händer, som tagit hand om sig själv sedan han var en ung pojkspoling, kunde plötsligt inte göra ett dugg. För första gången i sitt liv fick han känna hur det var att vara maktlös. Men Ester hade alltid behållit sitt lugn, skrattat och till och med förmått att skämta då hon inte var för trött.
Han mindes hur han hade burit ut henne i solskenet, hennes gyllengula hår med spår av grått lyste så vackert i solen. Hon hade varit så lätt, som en fjäder. De hade suttit tillsammans, tysta medan solen sakta gick ner över dem.
Och sedan lämnade hon honom och han undrade hur han skulle kunna leva när hjärtat slitits ur kroppen på honom.
Han hade överlevt, javisst. Tiden gick, men om den läkte några sår kunde han inte svara på. Det var många år sedan men det gjorde aldrig mindre ont.
Han hade naturligtvis inte gift om sig, det kom inte på frågan. Det skulle aldrig existera någon annan för honom och han var för gammal. Han fick hjälp av barn och barnbarn och många år senare av hemtjänsten som lagade mat till honom och städade. Han var sällan ensam, men han kände sig alltid halv. Han hade dock haft ett bra liv, något annat kunde inte sägas. Han hade fått älska och bli älskad, han hade fått bli gammal utan dess mer skröpligheter. Men nu var det dags för en ny förändring i hans liv och han skulle lämna gården som han delat med Ester, det gick inte längre.
Han kramade om fotografiet och tittade ut genom fönstret, kände hennes närvaro bland alla dessa gamla ting.
- Min Ester, viskade han.
Och för en kort sekund skingrades molnen kring solen.
Han plockade upp kartongen med varsamma händer. Han hade inte tittat i denna på många år. Kanske hade han rentutav glömt att han hade den, eller kanske gjorde det för ont att minnas. Han strök med handen över locket. Så många minnen, en hel livstid, värdefulla för ingen annan än honom.
Han blåste bort dammet och tog av locket, plockade runt bland tingen som han av någon anledning en gång i tiden hade samlat där. En torkad blomma, Esters ring, en näsduk, några fotografier. Han tog upp ett av dem. Den föreställde honom själv och Ester, leendes framför en lada, han mindes inte det exakta året men det var för länge sedan. Så unga de var, förhoppningsfulla inför framtiden. De var nyligt gifta på fotografiet, kanske var det rent av samma vecka. De hade inga barn då, men snart skulle Lasse komma, och sedan Ingrid, Helga och Sten.
Han mindes hur lycklig han hade varit över att det äntligen var dem, de var ett par nu, de var man och hustru. Han hade jobbat i skogen, hon hade sörjt för hemmet och den lilla gården. Det hade inte varit rikt, men inte heller fattigt. Framför allt hade det varit ett hem rikt på kärlek och skratt. Aldrig någonsin hade han saknat något, Ester och hans familj hade varit allt för honom. Kanske berodde det på hans egen uppväxt, modern som dog av tbc när han var två, fadern som utvandrade till Amerika och aldrig kom tillbaka fastän han skulle. Fastern som skulle ta hand om honom men som behandlade honom som en utböling, han mindes de hårda orden, slagen, känslan av att aldrig duga. Han fick börja arbeta i unga år, reste runt och jobbade från gård till gård, gjorde rätt för sig, arbetade hårt och sparade för att en dag kunna ha en egen gård, en egen familj.
Och så hade han träffat Ester, vackraste flickan i byn. De hade dansat hela kvällen och sedan pratat hela natten på höskullen i Hakka-Hugos gård. Redan då visste han att det var hans framtida hustru han samtalade med.
Och han hade rätt. Några månader senare var de gifta. De hade snart en egen liten gård och Ester vaggade snart med magen i vädret medan hon mjölkade korna och satte potatis.
Efter några år lade de ner det lilla jordbruket och drev det lilla postkontoret i byn, barnen flyttade hemifrån som barn gör. Barnbarn kom, flera stycken.
En dag hade allt förändrats i en handvändning. De hade slagit sig ner vid deras hemmagjorda eldstad, ätit nyfångad fisk tillagad på muurikka, väntat på att den vedeldade bastun skulle bli varm. Himlen hade varit klar, natten var i antågande. Och i söder gol göken.
Hon hade tagit hans hand i sin, tittat på honom med de där vackra ögonen, och börjat prata. Berättat om svulsten som åt henne inifrån, som sakta men säkert åt upp allt som var friskt. Det fanns ingen räddning. Han ville naturligtvis inte tro henne, visst måste det finnas ett botemedel, det kunde inte vara för sent. Men hon skakade bara sorgset på huvudet medan natten och hopplösheten omslöt dem i sin famn.
Under den närmsta framtiden tynade hon bort framför honom. Han, som alltid rett sig själv, som byggt deras hus med egna händer, som tagit hand om sig själv sedan han var en ung pojkspoling, kunde plötsligt inte göra ett dugg. För första gången i sitt liv fick han känna hur det var att vara maktlös. Men Ester hade alltid behållit sitt lugn, skrattat och till och med förmått att skämta då hon inte var för trött.
Han mindes hur han hade burit ut henne i solskenet, hennes gyllengula hår med spår av grått lyste så vackert i solen. Hon hade varit så lätt, som en fjäder. De hade suttit tillsammans, tysta medan solen sakta gick ner över dem.
Och sedan lämnade hon honom och han undrade hur han skulle kunna leva när hjärtat slitits ur kroppen på honom.
Han hade överlevt, javisst. Tiden gick, men om den läkte några sår kunde han inte svara på. Det var många år sedan men det gjorde aldrig mindre ont.
Han hade naturligtvis inte gift om sig, det kom inte på frågan. Det skulle aldrig existera någon annan för honom och han var för gammal. Han fick hjälp av barn och barnbarn och många år senare av hemtjänsten som lagade mat till honom och städade. Han var sällan ensam, men han kände sig alltid halv. Han hade dock haft ett bra liv, något annat kunde inte sägas. Han hade fått älska och bli älskad, han hade fått bli gammal utan dess mer skröpligheter. Men nu var det dags för en ny förändring i hans liv och han skulle lämna gården som han delat med Ester, det gick inte längre.
Han kramade om fotografiet och tittade ut genom fönstret, kände hennes närvaro bland alla dessa gamla ting.
- Min Ester, viskade han.
Och för en kort sekund skingrades molnen kring solen.
Friday, August 23, 2013
24-timmars challenge, 30 dagar
Vad ska jag skriva om? Hur kickar jag igång inspirationen? Jag älskar att skriva men har svårt att komma igång och det är här jag behöver din hjälp.
Här kommer jag att skriva korta, små noveller om det DU vill jag ska skriva om...Så ge mig ett ord - vilket du vill (men vulgära ord undanbedes) - och inom ett dygn skall jag ha en färdigskriven berättelse. Det innebär alltså en novell per dag, i åtminstone en månads tid. Om det är så att flera väljer att skriva ett ord kommer jag att skriva om det ord som skrevs först. Om jag inte får ett ord den andra dagen, väljer jag det andra ordet som skrevs dagen innan.
Vilket ord du väljer är alltså upp till dig, hur jag tolkar det, är upp till mig.
Välkomna till min 24-timmars challenge!
Här kommer jag att skriva korta, små noveller om det DU vill jag ska skriva om...Så ge mig ett ord - vilket du vill (men vulgära ord undanbedes) - och inom ett dygn skall jag ha en färdigskriven berättelse. Det innebär alltså en novell per dag, i åtminstone en månads tid. Om det är så att flera väljer att skriva ett ord kommer jag att skriva om det ord som skrevs först. Om jag inte får ett ord den andra dagen, väljer jag det andra ordet som skrevs dagen innan.
Vilket ord du väljer är alltså upp till dig, hur jag tolkar det, är upp till mig.
Välkomna till min 24-timmars challenge!
Subscribe to:
Comments (Atom)