Dag 1: Muurikka

Det var dags nu. Han måste sortera och packa inför den kommande flytten. Ingen dag var väl så perfekt som en molnig dag.
Han plockade upp kartongen med varsamma händer. Han hade inte tittat i denna på många år. Kanske hade han rentutav glömt att han hade den, eller kanske gjorde det för ont att minnas. Han strök med handen över locket. Så många minnen, en hel livstid, värdefulla för ingen annan än honom.
Han blåste bort dammet och tog av locket, plockade runt bland tingen som han av någon anledning en gång i tiden hade samlat där. En torkad blomma, Esters ring, en näsduk, några fotografier. Han tog upp ett av dem. Den föreställde honom själv och Ester, leendes framför en lada, han mindes inte det exakta året men det var för länge sedan. Så unga de var, förhoppningsfulla inför framtiden. De var nyligt gifta på fotografiet, kanske var det rent av samma vecka. De hade inga barn då, men snart skulle Lasse komma, och sedan Ingrid, Helga och Sten.
Han mindes hur lycklig han hade varit över att det äntligen var dem, de var ett par nu, de var man och hustru. Han hade jobbat i skogen, hon hade sörjt för hemmet och den lilla gården. Det hade inte varit rikt, men inte heller fattigt. Framför allt hade det varit ett hem rikt på kärlek och skratt. Aldrig någonsin hade han saknat något, Ester och hans familj hade varit allt för honom. Kanske berodde det på hans egen uppväxt, modern som dog av tbc när han var två, fadern som utvandrade till Amerika och aldrig kom tillbaka fastän han skulle. Fastern som skulle ta hand om honom men som behandlade honom som en utböling, han mindes de hårda orden, slagen, känslan av att aldrig duga. Han fick börja arbeta i unga år, reste runt och jobbade från gård till gård, gjorde rätt för sig, arbetade hårt och sparade för att en dag kunna ha en egen gård, en egen familj.
Och så hade han träffat Ester, vackraste flickan i byn. De hade dansat hela kvällen och sedan pratat hela natten på höskullen i Hakka-Hugos gård. Redan då visste han att det var hans framtida hustru han samtalade med.
Och han hade rätt. Några månader senare var de gifta. De hade snart en egen liten gård och Ester vaggade snart med magen i vädret medan hon mjölkade korna och satte potatis.
Efter några år lade de ner det lilla jordbruket och drev det lilla postkontoret i byn, barnen flyttade hemifrån som barn gör. Barnbarn kom, flera stycken. 

En dag hade allt förändrats i en handvändning. De hade slagit sig ner vid deras hemmagjorda eldstad, ätit nyfångad fisk tillagad på muurikka, väntat på att den vedeldade bastun skulle bli varm. Himlen hade varit klar, natten var i antågande. Och i söder gol göken.
Hon hade tagit hans hand i sin, tittat på honom med de där vackra ögonen, och börjat prata. Berättat om svulsten som åt henne inifrån, som sakta men säkert åt upp allt som var friskt. Det fanns ingen räddning. Han ville naturligtvis inte tro henne, visst måste det finnas ett botemedel, det kunde inte vara för sent. Men hon skakade bara sorgset på huvudet medan natten och hopplösheten omslöt dem i sin famn.
Under den närmsta framtiden tynade hon bort framför honom. Han, som alltid rett sig själv, som byggt deras hus med egna händer, som tagit hand om sig själv sedan han var en ung pojkspoling, kunde plötsligt inte göra ett dugg. För första gången i sitt liv fick han känna hur det var att vara maktlös. Men Ester hade alltid behållit sitt lugn, skrattat och till och med förmått att skämta då hon inte var för trött.

Han mindes hur han hade burit ut henne i solskenet, hennes gyllengula hår med spår av grått lyste så vackert i solen. Hon hade varit så lätt, som en fjäder. De hade suttit tillsammans, tysta medan solen sakta gick ner över dem.
Och sedan lämnade hon honom och han undrade hur han skulle kunna leva när hjärtat slitits ur kroppen på honom.
Han hade överlevt, javisst. Tiden gick, men om den läkte några sår kunde han inte svara på. Det var många år sedan men det gjorde aldrig mindre ont.
Han hade naturligtvis inte gift om sig, det kom inte på frågan. Det skulle aldrig existera någon annan för honom och han var för gammal. Han fick hjälp av barn och barnbarn och många år senare av hemtjänsten som lagade mat till honom och städade. Han var sällan ensam, men han kände sig alltid halv. Han hade dock haft ett bra liv, något annat kunde inte sägas. Han hade fått älska och bli älskad, han hade fått bli gammal utan dess mer skröpligheter. Men nu var det dags för en ny förändring i hans liv och han skulle lämna gården som han delat med Ester, det gick inte längre.
Han kramade om fotografiet och tittade ut genom fönstret, kände hennes närvaro bland alla dessa gamla ting.
- Min Ester, viskade han.
Och för en kort sekund skingrades molnen kring solen.